vokdawoman

För ett år sen satt jag ensam på Göteborgs tågcentral utan nycklar, idkort eller pengar. Idioten hade lämnat mig där efter en örfil eftersom jag tyckte vill skulle åka hem till Jönköping och inte spendera pengarna på nåt jävla hotell! Där fick jag sitta med tårarna brännandes bakom ögonlocken och svälja gråten som var nära. Jag vet inte hur länge jag satt där, 20 minuter eller en timme. Han kom tillbaka och vi satte hos och surfade på nätet. Jag hade fått mejl från min mamma. Än idag känner jag samma känsla som jag gjorde då jag läste vad hon skrev. Hon skrev att hon visste att jag var tillsammans med honom igen. Jag kände sånt obehag, jag hade gått bakom ryggen på min egen mamma. Nu är jag så jävla glad att hon kom på mig. Men känner fortfarande skuld till att jag aldrig berättade själv. Men man skäms och man hamnar i någon ond cirkel.

Han tyckte vi skulle dra iväg och att jag skulle skita i min mamma. Vi stannade i Göteborg och bodde på något hotell i stan. Han ville ha internet på rummet och när inte jag fick igång det fick jag springa runt som en idiot och ta reda på varför det inte fungerade. Han kallade mig HURA. Jag vet inte ens om han visste vad jag hette på riktigt. Hura var jag för honom. Han kunde inte ens säga HORA...

Jag är så jävla glad att jag lämnade honom, med all stöttning jag har fått. Med alla varma ord jag får höra. Nu är ljuset i tunneln inget tåg längre utan en ljusare framtid och allt kan bara bli bättre :)