vokdawoman

Det finns någon som gör mig glad förutom mina vänner och min mamma och min syster och min faster. Det är en man. En man som lyssnar och förstår. Kärlek kommer det aldrig bli, aldrig någonsin men det finns något annat, en ömsesidig respekt. Den är värdefull, får mig att förstå att det faktiskt finns män som kan vara mer än bara skitstövlar och osjälvständiga småpojkar. Han har sån glädje, skrattar, ger komplimanger. Får snart träffa han igen och då ska jag säga till honom att hans tid som han lägger på mig är värdefull för mig och betyder mycket!

Varför är man så dum mot sig själv? Varför behandlar man inte sig själv så som man behandlar sina vänner? Man skulle aldrig ha lika höga krav på sina vänner som man har på sig själv. Man ska se bra ut, man ska gå ner i vikt, man ska vara så jävla bra på jobbet, man ska ställa upp och så vidare. Man skulle aldrig begära att en vän gick ner i vikt, att den alltid såg bra ut, att den ALLTID ska finnas där, eller hur? Varför är man så jävla hård mot sig själv? Alla kan inte vara bra på allt, men ALLA är bra på något. Även du! 

Vad är du mest nöjd med?
Själv är jag nog mest stolt över mina ben och min spontanitet. Ingen är så bra som mig på att hitta på spontana galna saker. :)