vokdawoman

Idag var det dags för att träffa gruppen igen. Det var pirrigt, det var 2 veckor sen och jag kände redan då jag klev av tåget att idag är jag ledsen, idag kommer jag öppna mig.
Vi pratade om splittrade känslor. Jo man har levt ihop med fanskapet, man hatar ju honom. De känslorna är inte de svraste att komma över. Det är känslorna att man någongång var kär i han. Hade man inte varit kär så hade man inte inlett ett förhållande. Hade man inte kännt något hade man gått och så vidare. Det är nog så himla svårt för er som inte upplevt samma sak att förstå. Men han slog mej, var en skitstövel, han sårade mig, det kan jag hanskas med, det kan jag bearbeta. Men det jag inte kan bearbeta är hans goda sidor, att jag var kär i honom, att han vissa gånger behandlade mig bra. Men de stunderna måste jag också komma över. Det är ju som i vilket förhållande som helst, man måste komma över allt, minnas allt. Jag vet att jag aldrig nånsin skulle gå tillbaka till honom men jag måste acceptera att jag ibland saknar det som jag någongång föll för hos honom. Nu sitter jag och för en inre dialog med mig själv där hjärnan säger att jag är en idiot som ens tänker på honom medans hjärtat vill helas och glömma det dåliga. Hjärtat vill komma ihåg de bra sakerna för att överleva.

De sa till mig att jag kan inte gå och anklaga mig själv. Jag ska inte kalla mig själv för dum bara för att jag ibland får ett infall där jag minns att han köpte blommor eller va det nu var han gjorde. Jag måste bara lära mig och sätta ord på de känslorna, inte stänga in dem för det är då ångesten kommer.

Det är så himla nyttigt att gå på de här mötena. Dessa två människor som sitter där och är utbildade och som har träffat alldeles för många kvinnor i min situation är mina hjältar! Och jag får även bekräftelse av de andra kvinnorna att jag är inte ensam.