vokdawoman

När man lever i en misshandelsrelation så är man oärlig. Jag var oärlig, det inser jag nu. Kanske därför man burit omkring med så mycket skam och skuld.

Jag har varit oärlig mot omgivningen. Man ville inte belasta dem med sin egen ångest och sina egna problem. Man ville inte eränna att man var en av de där kvinnorna som blev slagen. Man ljög, hittade på varför folk inte kunde komma hem till mig, enbart för att skydda mannen! Eller sig självt om man ser på det så här i efterhand.

Mot mannen. Ja jag har varit oärlig mot Idioten. Ja jag har tassat på tå och inte sagt saker som jag velat säga eftersom jag inte vågat. Jag har anpassat mig efter honom och blivit så som han ville att jag skulle vara men det hjälpte ju inte heller tyvärr..

Den största oärligheten är ändå den jag har haft mot mig själv. Jag har burit skuld och skam för någonting han har gjort. Han borde skämmas och han borde rannsaka sig sej själv, inte jag! Jag har bara funnits för hans skull, anpassat mig, och inte varit mig själv för fem öre. Jag har ställt mig upp och tagit hans parti när andra sagt att han gjort fel. Även att det han gjort varit fel. Jag har smygit runt och varit så förbannat rädd för att säga fel saker hela tiden.

Det är så skönt att inse saker. Jag släpper ångesten då. Det är inte mitt fel. Jag är inte onormal och det är inte bara vissa kvinnor som hamnar i den här situationen.

Jag har alltid suttit och sagt innan jag träffade Idioten att varför går dem inte efter första slaget? Allt händer långt innan det där fösta slaget. De manipulerar hjärnan på en... Det är därför man inte går, man vill rädda sig själv och så länge man sitter där med honom så har man ju själv en form av kontroll. Man vet vart han är och så vidare. När man lämnar honom har man inte det. Han kan dyka upp som gubben i lådan.

Om du varit med om detta, är det enda tips jag kan ge dej att söka proffesionell hjälp! De vet vad de pratar om och du måste sluta skuldbelägga dej själv. Det är inte ditt fel!!