vokdawoman

Nej det kan aldrig bi du och jag.

Jag har försökt kämpa men jag orkar inte mer.
Jag orkar inte bli knuffad mellan hopp och förtvivlan!
Du skickade ett ag behöver dej sms i lördags.
Jag blev förtvivlad.
Kände att du behövde mig.
Du skrev kom gärna hit men jag kommer aldrig öppna mig.
Jag cyklade den korta biten, hjärtat slog.
Nu äntligen kanske du skulle öppna dej, berätta.
Jag kröp ner bredvid dig, höll om dej.
Du nästan grät och sa tack.
Jag sa att du behöver inte tacka, att jag finns här.
Du har alltid funnits för mig sa jag.
Du menade att du inte är bra för mig.
Att jag skulle vara värd någon bättre.
Hur vet du vad som är bra för mig?
Hur kan du veta att du inte är den bäste för mig?
Jag blir så lessen när du inte vågar.
Det är som du står vid ett vägskäl och vet inte vilken du ska ta.
Ska du riskera att bli en vinnare och satsa på att förlora lite?
Eller ska du köra på det säkra och stå kvar och låta allt bara vara som det alltid ha varit?

För att vinna måste man våga.
Jag tror jag har bestämt mig, jag ska släppa din hand nu.
Låta allt rinna ut och låta allt vara som det var innan jag träffade dej..