vokdawoman

Inatt låg jag och tänkte på förr... Varför jag någonsin sa mig älska honom, varför jag ibland kunde skydda honom och sätta honom framför mig själv? Jag trodde nog jag kunde hjälpa honom, hela honom, att jag kunde hjälpa honom genom att vara honom till lags. Var jag en bra flickvän så skulle han sluta tömma mina konton och sluta spela poker. Hade jag en massa jobb så kunde jag fly därifrån... Hur normalt är det att gå från ena jobbet till nästa jobb bara för att slippa tänka och träffa honom? Han hade mig som i en liten handske, jag gjorde till slut allt.. Jag var en liten grå mus som inte hade någon egen vilja. Jo inom mig kokade min egen vilja som skrek att jag skulle bryta mig loss och springa. Men benen höll mig inte, ångesten tog överhand. Jag var en gång på väg i bussen. Hade lämnat honom. Det var på årsfesten, jag kom hem den tiden han ville, klockan 22! När jag var på en fest! Han bråkade och jag kommer ihåg att jag tilloch med hade andra kläder med mig som jag bytte till för att han inte skulle bli arg om jag var för uppklädd! Jag kom hem, han gapade och skrek och vi gick tillsammans ut. Jag satte mig på bussen och var på väg mot räddningen. Jag vet att jag tänkte att "jag skiter i om han kommer och gör katastrof på hela Harrys, jag måste få hjälp.."  Men tankarna om de skulle tro på mig, skammen om att jag var en av de där kvinnorna gjorde att jag hoppade av bussen, gick hem och där stod han och bad om förlåtelse och jag tog emot hans kram och sa att jag älskade honom... Att jag aldrig skulle lämna honom. Varför sa jag så? Det enda jag ville under tiden med honom var att bli av med honom och ändå sa jag så... Är det för att skydda en själv?

När jag nu upplever RIKTIG kärlek blir jag en arg och sur Tess som inte vet hur jag ska ge den tillbaka... Men jag försöker ska ni veta... Jag försöker.... Jag tycker bara ibland att jag inte är värd alla snälla ord och alla fina kompisar för jag har varit en elak och ingen bra kompis... Jag skäms... Jag vet inte vad jag ska börja...