vokdawoman

Ja jag känner mig som en annan människa! Jag har alltid varit glad, social och nu är jag bara arg, osocial och ledsen. Det känns som om bägaren kommer rinna över när som helst. Jag vill liksom inte känna mer, jag vill att allt ska vara slut, jag vill bara att senaste året ska raderas ur all existens! Jag vill inte känna efter hur jag egentligen mår för jag vet att jag nog egentligen har stängt för mycket inom mig.

Idag på jobbet under den lilla stunden solen tittade fram kom jag och tänka på en sak som hände förra sommaren. Jag och Idioten var på Vätterstranden en sen kväll och skulle bada. Jätteskönt var det för det var då det var som varmast. Men han pratade om att min mage var tjock och jag egentligen nog borde bada med kläder. Sen tog han tag i mina fötter under vattnet och drog. Jag kommer ihåg att jag fick sprattla med armarna allt jag orkade för att knippa efter luft och hosta ut vattnet jag satt i halsen. Helt plötsligt bara släppte han och skrattade. Sen sa han inget mer på hela kvällen förutom att han tjatade om hur mycket han saknade att vara ihop med en modell för då kunde man hitta på fler saker. Mig kunde man inte visa sig med i samma utsträckning för jag var varken smal eller född utan hjärna.

Född utan hjärna är jag definitivt inte. Han hånade mig för alla böcker jag hade i bokhyllan. Sa att jag nog inte läst en enda utan bara hade dem där för att visa mig smart. En gång rev han ur sidor ur en bok jag höll på och läsa bara för att kolla så jag inte bara låsades läsa den. När jag märkte det så klappade han mig på huvudet och sa: Ja du kanske inte är så dum ändå baby.

När jag tänker på det fattar jag inte varför jag inte gick tidigare. Varför jag nånstans inom mig verkligen älskade honom? Hur kan en människa någonsin förstå det som inte har varit i samma situation? Varför skäms jag? Jag känner skuld som inte ens borde göra det, jag har inte gjort något fel men ändå skäms jag och gråter!