vokdawoman

Ungefär så känns det nu. Det känns som eländet aldrig kommer ta slut, som om allt som han har orsakat aldrig kommer ordna upp sig... Jag orkar liksom inte kämpa mer. Jag är så fruktansvärt ledsen över saker som jag hade som mål som bara har raserat. När jag flyttade till Jönköping var det på grund av mitt jobb. Jag såg en chans att eventuellt avancera så småningom och jag kände verkligen att jag hade allas förtroende, framför allt chefens. Nu känns det inget alls! Jag vet inte om jag överdriver men nu känns det som om jag är en i mängden som alla kan göra lite som de vill med. När ingen annan kan då passar man. Igår frågade chefen alla (till och med blåbären) om de ville komma upp på kontoret och hälsa på i veckan när han har kurs. Han sa inte något till mig om det på hela kvällen! Sen känner jag mig dum för det finns de som ställt upp och nu känner man sig skyldig dem att bara hålla käften. Jag ska inte begära så mycket hela tiden! Jag har sån jävla prestationsångest hela tiden! Alex har förstört så himla mycket för mig, jag hade planer, mål och en framtid. Vad har jag nu? Känns som man bara har en brant jävla uppförsbacke som aldrig tar slut!

Om bägaren fylls med en liten centiliter till av motgång så kommer den rinna över och jag kommer stanna mitt i den branta uppförsbacken och sätta mig ner och ge upp.