vokdawoman

Min underbara chef ordnade så jag fick vara ledig ikväll. Tack! Jag hade nog kunnat jobba men det känns bara så jäkla hopplöst allt just nu!

När man kommer ner i ett svart bottenlöst hål vet man inte riktigt hur man ska göra för att ta sig upp. Jag vet inte hur man ska göra iallafall... Ibland när jag gråter som mest känner jag att jag lika väl hade kunnat leva med honom, då hade jag inga känslor, jag stängde av allt och anpassade mig. Jag orkade inte känna efter och blev styrd. Nu måste jag ta tag i alla jobbiga saker själv, har en massa känslor som bubblar i mig och har sånna skuldkänslor mot alla i min omgivning för det känns som alla ställer upp och alla säger att inget är mitt fel. Men jag kan inte få det ur min skalle att jag hade ett val, jag hade kunnat lämna honom tidigare och varför gick jag tillbaka till honom första gången?

Jag har aldrig tidigare i mitt liv haft självmordstankar, men ibland får jag en ångestkänsla då jag känner att jag skulle rädda världen om jag inte levde. Ingen annan skulle behöva ta hand om mig och allt som kommit från detta skitna förhållande jag levde i. Jag tror aldrig jag skulle våga men tankarna är hemska. Det är som att något kryper under skinnet på mig och jag börjar klättra på väggarna. Mitt i allt kan jag känna att jag saknar fanskapet. Saknar nog det med att inte ha någon kontroll och inte känna något... Nu bubblar allt upp till ytan och jag måste bearbeta allt. Det är fruktansvärt!