vokdawoman

Ibland känns det som man slavar och slavar och slavar och bara blir tröttare och tröttare... Det har inte varit speciellt tungt idag på jobbet men jag är seg som få just nu... Jag tänkte baka mig en rabarberpaj och äta massor med vaniljsås och dricka flera koppar kaffe och se om det hjälper.

Vad glad jag blev när jag så att ni börjat kommentera! Skitbra!

Igår läste jag ut en bok. En tillräckligt vacker dag för att dö av Jeanette Lindblad. Handlar om Jeanette (boken är sann) som flyttar ner till Brasilien och väl där nere träffar hon den vackraste mannen hon har sett, Carlos. På namnet hör man ju redan att det är en skummis... Hennes liv blir allt annat än en dans på rosor och hon upplever kokainmaffian på nära håll och att smita från polisen blir hennes vardag. Läs den! Mycket bra!!
I ett stycke skriver hon följande:
Först gör jag allt för Carlos för att jag är kär. Sedan gör jag allt för Carlos för att försöka förändra honom. Och till slut gör jag allt för Carlos för att rädda mig själv.

När jag hör detta så känner jag igen mig så mycket. Det är så det är att leva med en man man älskar, (ja för nånstans startade ju allt, man var förälskad eller kännde någon passion) och mannen hotar och slår. Man lever för de stunder då det är bra, men inbillar sig att han gör det för att han är rädd om en. Man blir helt enkelt en individ utan hjärna... Utan förmågan att tänka själv. Jag orkade inte tänka själv! Det var på den tiden så lätt att nån kunde säga hur man skulle göra eftersom man rent känslomässigt var rent avtrubbad. Sen att man gjorde allt han sa var ju heller inte bra.. Han hittade alltid fel...