vokdawoman

Ibland måste jag ta fram Tingsrättens dom bara för att se att jag fick rätt. Att peppa mig själv att de var mig de valde att tro på och inte honom. Jag vet inte hur många gånger jag har läst egenom den och nu i efterhand kan jag knappt förstå att jag orkade med att sitta där med honom framför mig utan att rusa fram till fanskapet och slå på han. Jag var ändå så pass stark att jag satt sansat och berättade min sanning, Den riktiga sanningen.
Jag läser vittnesuppgifterna från mina kollegor och från min chef de satt och berättade om och förstår att de ville hjälpa mer än de kunde. Jag blir varm när jag ser och hörde allt fin de sa om mig, just då kände jag inte att jag var värd de där fina orden för nån, för jag tyckte jag svikit hela min omgivning. Men idag kan jag förstå att de alltid funnits där, det var jag som inte fanns, jag var en annan människa.
Tingsrätten skriver att mina berättelser inte är överdrivna utan istället kan betraktas som måtfulla och balanserade och i vissa fall att jag till och med håller tillbaka. Men utan mina vittnen hade jag aldrig klarat det. Ingen som hade kunnat bevisa någonting!
Han var också åtal mot våld mot tjänsteman och stöld i samband med rättegången. När jag läser detta avsnitt kan jag inget annat än att skratta. Han skyller på mig!! Han kände sig förtvivlad eftersom det tagit slut med mig! Alltså är han så dum att han lägger allt ansvar på någon annan. Det är synd om honom i hans ögon. I samband med gripande hade Idioten vräckt ur sig saker som att han var krigsskadad, att han hade kontakt med ryska maffian och att han gärna dödade för att sitta i fängelse i Sverige är inte så farligt. Den ena väktaren sa i förhöret att han jobbat i tio år och att situationen var bland det värsta han varit med om. Och då har jag levt med det fanskapet, 3 väktare klarar knappt av honom, jag var själv och ensam. Jag ska nog vara glad att jag klarade mig så bra som jag gjorde!

8 månader.. det har snart gått...