vokdawoman

Idag har jag varit i Linköping som jag alltid är varje torsdag. Träffar där 3 andra kvinnor som varit i min situation och det är riktigt nyttigt. Vi alla har olika historier men det som de sitter och berättar kan man känna igen sig i så otroligt mycket. Det bästa i allt elände är att man får bekräftelse att man inte är ENSAM. Jag känner som så många andra av de där kvinnorna, skuld. Varför var jag kvar? Varför var jag kär? Jag har alla här runt om mig som betyder massor! Ni som lämnar kommentarer här på bloggen, alla mina vänner, min mamma och så vidare. Jag vet att ni finns men det blir ändå inte samma sak som att sitta där. De här kvinnorna vet varför jag känner skuld och skam, jag behöver inte skämmas.

Jag tror inte man riktigt kan förstå vilka känslor som finns om man inte varit i samma situation själv. Jag isolerade mig, ljög och gjorde allt för att skydda min omgivning ifrån honom. Idag vet jag att jag borde bett om hjälp och inte varit så himla envis, men han fick mig och tro att jag var ensam och att ingen brydde sig. Idag vet jag att jag hade fått hjälp och det är något jag måste lära mig att leva med. Jag valde bort de som nu betyder mest för mig på grund av att han manupulierade mig och sa att jag inte var värd någonting.

Jag blir arg. Jag kan bli vansinnig. Det är min skyddsmur när jag känner att någon kommer mig för nära. Jag har så dålig självkänsla att jag måste skapa den uppmärksamheten nu och bli arg...

Man kan aldrig ångra det som har hänt bara det man inte har gjort. Jag vet att jag kommer bli en starkare människa den dagen allt är över, den dagen jag kan lägga allt detta bakom mig. Man måste leva i nuet och jag ska ta vara på de bra dagar jag har. Nu har jag en dag i veckan då jag får älta Honom, torsdagar.