Min underara E...
Jag träffade honom mitt i mitt struliga liv, då jag lämnat en idiot och mådde ganska dåligt. Vi träffades en torsdag på Olearys genom en gemensam vän. Min vän höll mig kvar tills stängning eftersom vi skulle dela taxi. Taxin skulle även delas med denna E. Vilken tur!! Pussar hos den gemensamma vännen slutade med delad säng hos E. Kram och prat hela natten. Har nog inte sovit själv många nätter sen den där torsdagen. Allt känndes så himla bra från början men samtidigt så konstigt. Jag ville inte att E skulle se min ångest, veta hur jag levt. Han har ju till en början fått lära känna den Tess som idioten skapade mig till. Inte den gamla Tess med skratt och ett underbart socialt liv.
Jag är rädd, livrädd egentligen. E är underbar, allt känns så rätt men jag är inte van vid att någon behandlar mig väl, visar känslor och bryr sig. Jag vet inte hur jag ska vara. E har ju till en början lärt känna mig som den idioten skapat och kanske bara sett vissa delar av mitt gamla normala jag. Blir jag som innan kanske inte han tycker om mig lika mycket, hans syn på mig kanske förändras. Hur ska jag veta? Det gör mig rädd! Men jag hade aldrig klarat mig utan E. Han är mitt ljus och min stora idol, min stöttepelare och min bästa vän. Men jag är så fruktansvärt ovan vid att bli sedd och behandlad med riktig kärlek. Hur vågar jag visa min kärlek? För han är min kärlek denna underbara E.
