vokdawoman

Så kan jag beskriva mig själv när jag levde med idioten. Hjulet snurrar, känslorna åker berg och dalbana men hamstern (jag) kan inte hantera något. Till slut stänger man av allt, känslor, omvärd, allt, man orkar inte bry sig. Man tassade på tå de dagarna han var snäll och lugn. Ville inte irritera eller säga något fel. Man var inte sig själv. Ibland gick det två dagar utan hot och slag, ibland 2 veckor. Det var jobbigt att tassa på tå, visste inte när eller på vad han kunde bli arg. Ibland ville man med flit irritera han eftersom man inte orkade, man var helt slut. Hjärnan gick på högvarv och huvudvärken tilltog mer och mer. Treo var min bästa vän. Jag klädde mig som han ville, satte upp håret som han sa, gick som han sa, pratade som han sa (oftast när han tillät mig och göra det). I deras kultur ska helst kvinnan sitta tyst medans männen diskuterar och ni som känner mig vet att jag INTE är en sån person som håller mig i bakgrunden. I början var det jättejobbigt, men man kan lära sig att dra sig tillbaka, för ibland skämdes han inte att säga saker till mig bland andra. Mina ögon var allt som oftast tårfyllda och sorgsna. Tårarna brände bakom ögonlocken, kudden var min bästa vän.

Han hade makt över mitt liv. Mitt allt. Han tog en del av mitt glada jag och kastade det bland sopporna på en sopptipp. Han åstadkom ärr i mitt hjärta som alltid kommer finnas kvar, även ärr på min kropp jag kommer leva med. Han tryckte ner mig psykiskt, jag tyckte jag var värdelös och inte värd något bättre. Nu när jag sitter här med en pojkvän E som är världens bästa kan jag fundera på om jag verkligen är värd att ha en sån fin och bra pojkvän som han. Jag är ful, värdelös, elak, psyksjuk, tjock... ja helst värdelös. Vad ser E hos mig som är så bra?

Under tiden med honom såg jag bara tre alternativ:
1. Att dödas
2. Att döda honom
3. Att skada mig själv..

Det fanns ett fjärde, att lämna honom och försöka gå vidare. Jag gjorde det men det är inte över än. Jag måste tillåta mig själv att må bra utan att känna skuld.