vokdawoman

Idag kom äntligen domen... Min målsägandebiträde ringde mig strax innan klockan tolv idag och meddelade att Alex fick 8 månaders fängelse för grov kvinnofridskränkning. Känndes som en sten föll från mitt hjärta samtidigt som han sa detta. Men 8 månader låter inte så länge med tanke på att de kommer ut efter 4 om de sköter sig. Frågan är om han gör det som åker in och ut med jämna mellanrum. Jag vet inte riktigt om jag nu tycker det var ett rättvist straff eller inte. Men han blev iallafall dömd för grov kvinnofridskränkning och det var det som var målet. Sen att jag fick lite skadestånd spelar inte mig nån som helst roll, inga pengar i världen kan mätas i det onda han har gjort mot mig.

Nu kanske jag kan släppa ångesten, lämna allt bakom mig och gå vidare. Om han överklagar kommer jag bryta ihop. Ioförsig är han dum om han gör det. Jag har mer kött på benen och jag vet nu vad som hänt mer detaljerat och jag har kunnat bearbetat händelserna mer nu än den dagen jag satt i rättsalen. Allt har gått så fort... Jag har inte hunnit tänka eller känna efter... Vissa saker har dykt upp efteråt då jag minns saker jag hade förträngt. Häromdagen när jag och E var ute och gick mindes jag helt plötsligt den gången då han pressade mig på pengar då han var i Stockholm. Jag var stark nog eftersom han var i Stockholm, han kunde inte göra mig illa. Han tjatade om 3000 kronor och jag sa Nej gång på gång. Efter tio minuter ringer det på dörren, där står en stor utländsk Abdulla.. Han tar tag i min arm och väser "Vi ska till banken" Jag var fortfarande envis och stark och sa Nej.. Han tryckte mot min arm hårdare... Till slut hade jag inget annat val efter det att Idioten ringt och påpekat att han skulle inte ge sig. När jag väl kom till banken så ville de inte ha 3000 utan 5000... Vad hade hänt om jag itne hade haft de här pengarna?

Jag har inte gråtit idag, jag har lett hela dagen. ast nu känns det som 8 månader är ett litet fiasko... Nej jag orkar inte och tänka så. Jag gjorde vad jag kunde, jag berättade min historia... och de trodde på mig. Tack!